Äntligen..

Det sägs att sanningen befriar människan...

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ikväll försvann alla mörka orosmoln som täckt mitt hjärta de senaste dagarna.
Panikattackerna... Adjö och på återseende. Skulle vilja säga adjö för gott men jag vet ju att det inte funkar så. :)

Ja... Var börjar man?

Kanske med att säga att jag mår för jävligt..

Alltför många detaljer tänker jag inte nämna då orsaken bakom mitt mående smyger runt på bloggen emellanåt.. Visserligen förstår orsaken inte ett ord av det som står skrivet men ändå. Fan vad jag har blivit sårad, sviken och nonchalerad . Så elakt behandlad. Och det värsta, det ABSOLUT värsta, är att jag inte har en aning om varför.

Jag föll som en fura för orsaken. För orsaken var otrolig. Fick mig att känna mig som femton år. Ni vet, pirret i magen, tankarna som far iväg, kanske kanske kanske det här kan bli något bra.. På två dagar upplevde jag mer ömhet, uppmärksamhet och närhet än jag någonsin fått tidigare.. Inte ens i mitt treåriga förhållande - sammanlagt. Som sagt... Jag föll.. Och föll...

Men så plötsligt slog verkligheten mig på käften. För inom loppet på några minuter blev orsaken som förbytt. Från att ha tagit hand om mig, hållit mig tätt intill sig och pussat mig på huvudet och varit så förtjusande... Till att bara vända ryggen till. Bokstavligen talat.. Och allt hände inom loppet av några minuter, jag gick iväg för kvällsbestyr och när jag kom tillbaka var orsaken någon annan.. Och han (ja ni har väl listat ut att orsaken är en han vid det här laget....) vill inte säga vad som hände, bara att jag inte har gjort något fel... Att det är mycket just nu... Jag är som ett levande frågetecken. Va..? Vad FAN gjorde jag?! För en vecka sen, exakt på minuten, så var allt riktigt bra. Åh, gud så perfekt det kändes.. Men två timmar senare gick allt i kras... Och jag vet verkligen inte VAD SOM HÄNDE!!!

Så tack vare det helvetiska avslutet på en annars så fin helg... Så har jag fått hälsa min ångest välkommen tillbaka.. Känns så fantastiskt roligt att dras med det eländet igen. Verkligen. Som om jag behöver den skiten nu när jag står inför en jävligt påfrestande flytt + tapetsering av två lägenheter - inom loppet av TVÅ veckor! Samtidigt som jag jobbar.

Så NEJ, ångesten kan ta sin jävla resväska och ge sig av för gott. För den är outhärdlig...
Jag kan inte ens vara ensam, måste ha folk omkring mig konstant.
Underbart.

Varit på minisemester

Den började så bra... För bra..
Och slutade så fel.

Jag står helt oförstående.

Men det var en erfarenhet jag inte vill ha ogjord... För den fick mig att tänka i nya banor.

Förändringar

Tänk vad man kan förändras på bara några månader..