Christmas coming right up..

Och så blev det jul igen.

Förra julen var jobbig och smärtsam efter uppbrottet med M och jag ville inte alls fira jul. I år känner jag inte så. I år har jag julkänsla deluxe och det ska bli jävligt mysigt att komma hem till Jönköping och bara VARA. För första gången på jag vet inte hur många år så kommer det bara vara jag, lillsyrran, mamma och pappa. Och så mormor och morfar en liten sväng. Kommer kännas lite märkligt när varken jag eller syrran har någon respektive, like the good old days.

Granen står pyntad, klapparna ligger därunder, bordet är dukat, godisbordet likaså och julstöket är i full gång. Det enda som fattas är två små flickor (22 & 26 år gamla) med pirr i magen och tindrande ögon.. Jorå, de flickorna finns fortfarande!

Det enda som står i vägen (om man får lov att säga så) är faktumet att jag jobbar julafton. Jag har inga problem med det och det ska bli lite spännande att jobba några timmar en så härlig dag som julafton är men..... För första gången på 26 år kommer jag missa Kalle. Det känns i hjärtat....! :( Jag hinner liksom inte ta mig från Norrköping till Jönköping på 45 minuter...
Pappa kommer åka upp och hämta mig imorgon så han missar det också. Tippar på att vi är i Jönköping vid 17-tiden. Jag hade förslag på att vi drar tillbaka klockan när vi anländer... Så julafton blir jäääääättelång!

Fast jag kommer sakna mina kissar... Min goda vän Lotta är så himla snäll och kommer att se efter dem under julhelgen och det kanske blir så att ett par får följa med. Leia för att hon har kommit in i en period där hon inte kan bestämma sig för om hon vill kissa eller inte, vill ha henne under uppsikt. Och Maja enbart för att ge Sessan lite semester.. Maja är tamejfan den jävligaste mobbaren som finns. Och bara mot Sessan. Helst vill jag såklart ta med mig allihopa... Men det blir för besvärligt. :(

Juldagen blir för en gångs skull lugn. Tapas-middag med fina familjen på Anna Gretas och bio med mamma och pappa. Lillsyrran är ju fortfarande ung och har inte upplevt lika många juldagsutgångar som en annan och ska därför trängas med tusentals andra alkoholjäsande ungdomar på stan. :)

På annandagen blir det hemfärd och i mellandagarna lite jobb. Sen lyckas jag pricka in min 3 dagarsledighet under nyårshelgen.. Och, för en gångs skull igen, kommer även nyår bli lugn. Hade planerat att festa in 2012 med de coola men det är någon inom mig (samvetet?) som ber mig sakta ner och tänka på mig själv.. Så planen är att åka ner till mamma och pappa igen... Om samvetet inte ändrar sig.... ;)

Nu är det dags att fundera ut de allra, allra sista klapparna och sova några timmar. Den här veckan blir det 7 dagar jobb i sträck, inte planerat, men så blir det ibland. I can do it cause I'm superwoman..

fuck lchf, nu kör jag min vanliga metod.

lchf funkade bra, tills jag tröttnade på att äta ägg och ost.

men nu har jag hittat bästa motiveringen och lagom tills min flytt så bör jag ha loosat 10 kg. jag kan inte säga vad motiveringen är..... mer än att den är för jävla bra!

min plan är enkel och helt vanlig. frukost. lunch. middag. och kanske något mellanmål i form av frukt.
onyttighetsförbud.
träning.
och så kommer jag ta med mig lite av tänket från lchf - inte äta lika mycket pasta, ris, bröd, potatis.

that's it!

och nu ska här fanimej börja bloggas igen.

Dag 1 utan kolhydrater

Oh my god. Jag visste inte att jag var så beroende av kolhydrater som jag faktiskt var.. Hjärnan skriker efter energi. Snabb energi. Vanligast är väl att man märker av omställningen efter först några dagar men för min del slog det till direkt. Snurrig på jobbet, glömsk, trött. Men samtidigt inser jag vilket skräp kolhydraterna är. Efter bara en dag. För jag mår betydligt bättre i kroppen.

LCHF går emot mina principer och jag fick brottas med dessa under inhandlingsrundan ikväll - vispgrädde, fet creme fraiche, avokado, gräddost, bregott. Jag har levt på i princip enbart kolhydrater. Och grönsaker. Plötsligt ska jag äta mängder med kött, inga kolhydrater och inget socker. För en f.d. vegetarian med extrema choklad-cravings är det fanimej en utmaning.

Började dagen med äggröra (med grädde) och bacon. Lunch blev sallad med mozzarella, fetaost, kronärtskocka indränkt i olja, kyckling och ägg. Under tiden jag lagade middag kom suget och då blev det gurkstavar inlindade i ost, smör och skinka. Middag blev blomkålsmos (med grädde och smör, ofcourse) med stekt falukorv och coleslaw. Och jag blev så mätt att jag inte ens åt upp hälften. Kvällsgodis blev en kopp te. Med vispgrädde. Jag börjar redan tröttna på vispgrädde...

Jag har väldigt, väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att detta kommer medföra viktNEDgång men enligt källor så är det precis det som kommer ske. Jag återkommer med veckoresultatet på måndag.

Första dagen avklarad!

Idag var jag och tittade på nya lyan som jag flyttar till 1 februari. Mitt i city!!! Det var en trevlig upplevelse för det var längesen jag sist flyttade till en som var i så bra skick... Den luktade inte ens rök och bara det gjorde min dag! Väggarna var redan målade i vitt, vilket jag verkligen velat ha under lång tid. :) Jag kommer få nästan 10 kvm mer och en dubbelt så stor balkong (sisådär 7*1,5 m) men framförallt kommer jag för första gången i mitt liv bo riktigt centralt... Hyran ligger på lite mer, men den är helt okej.

Nu jävlar känns det som att det vänder. I see the light!

Födelsedagsfest och livet leker igen...

Igår var det ääääääntligen dags för lite party igen! En liten födelsedagsfest. Städa, städa hela dagen men det var det värt. Jag hade hur kul som helst och jag hoppas att sällskapet tyckte detsamma. Både en kompis och lillsyrran kom hit heeela vägen från Göteborg. Stackars syrran var inte här förrän 20 på kvällen och åkte vid 15 idag. Alldeles för kort tid. :( It sucks to be so far away!
Efter dans, introlek, skratt, paketöppning, sång (inkl. födelsedagssång) påhälsning av idiotgrannen och allmänt socialiserande så drog ungefär hälften till Harrys för vidare dans. Till min glädje var Harrys bättre än vanligt! (om man bortser från att Lotta blev bestulen på sin mobil) :( Jag mötte även någon jag inte vet om jag egentligen ville möta. Tudelad.

Idag sov jag och syrran tills klockan blev sisådär 13 (till vårt försvar så städade vi när vi kom hem, 4:00), vilket innebar att vi slapp känna oss alltför bakis. På kvällen blev det tacohäng med Zarah och till sällskap hade vi min inspirationsfilm "Cocktail".

Sammanfattningsvis: en jävligt bra helg.

TACK ALLA FINA! Ingen nämnd, ingen glömd. :)

Livet blir så mycket enklare när det är roligt.

Hipp hurra för mig idag...

Igårkväll ringde det på dörren. Tittade i titthålet, en granne? Vad nu? Men det visade sig vara mamna som inte alls skulle kommit upp till Norrköping förrän idag. Surpriiiiiise. :)

Nu är vi på väg till Stockholm. Ikväll blir det En dag på bio och imorgon musikal - Romeo och Julia - med bl.a. Måns Zelmerlöv. Mums mums.
Shopping blir det......kanske.....garanterat.....

1 år äldre. Närmre 30 än 20. Är det något att fira...... ;) Inte fan känner jag mig klokare idag. Kanske nästa år...

Det känns inte som det ska..

Imorgon är det min födelsedag. Inte så märkvärdigt, jag blir ju "bara" 26 år. Men det känns inget vidare. Förra året var jag också ensam men inte alls på det sätt som jag är nu. Och trots att mamma och jag åker till sthlm imorgon så känns det konstigt inom mig.

Jag vill inte må såhär och samtidigt fylla år. Det äter upp mig inifrån. Känner mig som ett barn som inte får sin vilja igenom och får panikutbrott av att inse detta. Vill inte, vill inte.

Vill så mycket mer.

Och snart är det jul. Denna jul har jag verkligen sett fram emot, till skillnad från förra året, men det kanske blir så att jag sitter ensam på julafton och inte kan vara med min familj förrän juldagen. En något stressande känsla med tanke på hur mycket julen betyder för mig. Men så har jag också valt att arbeta inom handeln, 16 mil bort.

JA livet suger för tillfället. Jag saknar både den ena och den andre, eller så spelar hjärnan mig ett spratt.

Ibland tänker jag att jag behöver ett 7-16 jobb.
Ibland tänker jag att jag borde flytta. Igen. Vart vet jag inte.

Men oftast tänker jag bara att det kommer gå över... Och så skjuter jag upp ångesten lite till.

MEN VAD SKA JAG GÖRA!

Dagen började som sagt åt helvete. På eftermiddagen fick jag nog, gick till jobbet (och fick lite ångest där också förstås) och drog sedan ner till stan för en 2 timmars promenad. Kände mig mycket bättre så fort jag kom hemifrån.

Men, nu är jag hemkommen igen, alla bestyr är avklarade... Vad finns då kvar?

Jo. Alla tankar som kommer krypandes. :(

Planen är att tanka ner några nya serier och ta mig ett bad, allt för att sysselsätta hjärnan.

Men jag vill inte att det ska vara så...

Gud så fel jag hade..

Reboot idag?

Nääää... SKITDAG.

Men varför.....

Allting på samma gång.

What to do, what to do..

Om dagarna bara kunde passera lite snabbare så allt kan återgå till det normala igen.

REBOOT.

Morgondagen blir en nystart! Äntligen börjar jag känna mig pepp igen. Pepp på att ta tag i livet, träning och projekt hitta-tillbaka-till-mig-själv. Bli den jag var på väg att bli, den person som kom på villovägar. I will find her! I will!

Så imorgon blir det nypremiär på gymmet. Och senare i veckan blir det spinningpass med Zarah, vilket ska bli grymt kul, går nämligen inte på pass ensam. Sen säger jag adjö till skräpmat och socker, för fan vad hälsan försämrats sen jag började slarva.

På fredag, min 26:e födelsedag, räknar jag med att sockerdetoxen är klar och kroppen börjar återhämta sig. Och då ska jag lyxa till det med att åka till huvudstaden med mami, bo på hotell heeeela helgen och bara njuta av livet. Shoppa......? Eh.... Ja.... *ignorerar att plånboken knorrar av hunger*

Synliga blåmärken, osynliga blåmärken..

Min mun ser för djävlig ut. Ärligt talat.. Ett megablåmärke på insidan av läppen. Och när jag tvättade bort sminket ikväll upptäckte jag till min fasa att jag hade ett på utsidan också, runt hela piercingen. Har piercat läppen 4 gånger tidigare och aldrig fått några synliga men. Lite sådär kul att det syns när man pratar..

Sen har jag det fetaste blåmärke man kan ha på insidan av kroppen. I hjärtat. Jag är så jävla förvirrad att jag inte vet vad jag känner längre.. Bara ångest, smärta och ÅNGER. Frustration. Panik. Bla bla bla bla bla......

Tålet inte.

Och så vart det en liten förändring!

Me and my SNAKEBITE! :)

Jag hade egentligen tänkt vänta några månader med att göra min andra piercing, har velat ha snakebite under lååååång tid.. Men så ångrade jag mig och kände att jag ville göra det innan jag blir ytterligare ett år äldre, vilket inträffar om 1 vecka. Och så vore det kul att ha den tills festen om 3 veckor. Jag är sjukt nöjd! Ovan som tusan, men jag kommer vänja mig ganska snabbt. Är väldigt glad över att jag fick ett godkännande från jobbet. Det är liksom inte alltid självklart med synliga piercings inom handeln.

Efter helvetesdagen igår kände jag att jag förtjänade lite smärta. För jo, det gör ont att få en fet nål genom läppen. Man känner och nästan hör hur nålen segar sig igenom. Men det smärtar bara i typ 1 sekund. Och denna gång varken grimaserade eller pep jag. Jag knep bara ihop tårna! Det jobbigaste är precis sekunden innan, när tången bänder upp läppen och man vet att snart, snart, snart (jag har vanligtvis en hemsk nålfobi)... Då susar det lite i huvudet.

Men det är så jävla värt det.

Och så köpte jag idag nya smycken till mina örontöjningar. 6 mm. Mina öron verkar vara extremt elastiska och det går egentligen lite för snabbt att töja. Men nu har jag stått still på 5 mm ett tag och eftersom det ser jättebra ut och jag har stenkoll på dem så går jag upp 1 mm till.

Nu fattas bara en septum och så givetvis projekt tatuera in en färgglad hel-sleeve. Men vi snackar ÅR från nu..

Ikväll var för övrigt en mycket bra kväll med sällskap av Zarah, Malin och Amanda. Det var många tankar som diskuterades, mycket ventilerande och en hel del analyserande. Och det kändes så skönt att få prata ur sig allt.. Alla konstiga tankar som finns därinne. Att man känner på ett sätt. Men timmen efter känner man tvärtom. Och så fort ångesten sköljde över igen så pratade vi och det kändes mycket bättre.

Ikväll kommer jag därför sova bra. Tankarna är tillfälligt stillade.

Varför tar kvällen aldrig slut.

Som jag anade så blev det en jobbig dag.. Dessutom jobbigare än vad jag hade trott. Arbetspasset avslutades med att jag satt och tjöt i trekvart innan jag ens orkade gå hem. Tjutandet har hållt i från och till i fyra timmar nu. Jag börjar bli utmattad.. Och när jag blir trött så blir jag mer ledsen och fortsätter tjuta. Har ont i magen. Svårt att äta. Huvudvärk. Det gör ont i hela min kropp, i hela min själ. Och alla dessa miljontals jävla tankar som jag inte lyckas reda ut. Jag vill inte gå till jobbet mer. Det är för mycket nu, jag klarar inte av att hantera det. Har suttit och stirrat på datorskärmen i timmar, vet inte vart jag ska ta vägen. För tillfället är jag väldigt vilse...

Jag hatar att jag inte har tagit hand om mig själv. För nu får jag stå mitt kast.

Fina vänner...

Tack för att ni står vid min sida och stöttar upp när jag är på väg att falla. Tack för att ni inte dömer mig utan låter mig vara precis som jag är, även om det innebär att jag går undan och blir ofokuserad när ångesten sköljer över mig. Tack för att ni lyssnar, tänker och kommer med konkreta förslag till hur jag ska jobba för att hitta tillbaka till mitt rätta jag. Tack för att ni drar med mig ut på saker så jag slipper sitta ensam med tankarna.

Ni är mina hjältar och ni vet vilka ni är.

Ikväll vill jag inte gå och lägga mig. Jag vill inte att det ska bli en ny dag och jag vill inte gå till jobbet.. De som känner mig vet att det inte är ofta jag känner så.

Jag slits mellan mina två viljor. Jag undrar vilken av dem som kommer segra.

Men för att komma med något annat än ångestfyllda grubblerier... Så fick jag veta snyggbyggarns namn och ålder idag. Det var min vän som på ett finurligt sätt tog reda på det, skrev det på en lapp och gav till mig. Så näe, det är inte jag som lekt desperat detektiv. Jag är inte stalker-typen. Fast jag tyckte det var mycket trevligt.. :) Men av någon anledning känns det inte lika intressant längre nu när han inte är så hemlig. Eller så är det bara mina hjärnspöken som dämpar mina tonårsfasoner. :)

Ångest hit, ångest dit.

Vaknade imorse trött, nedstämd och med en tryckande ångest. Gick till badrummet med vacklande steg och försökte komma igång med dagen.. Men det var snudd på omöjligt. Blev yr, mådde illa och fick huvudvärk. Efter ett tag kom den välbekanta svimkänslan. Var bara att sätta sig ner och andas. Och andas igen. Som tur var kom jag slutligen på fötter och kunde ta mig iväg till jobbet.

Så länge jag är på jobbet kan jag ändå fungera ganska normalt, det finns annat att tänka på och framförallt så finns det folk omkring. (och så finns det ju en snyggbyggare som gör vardagen något finare...) Det går liksom inte att ligga i en hög på golvet och gråta ögonen ur sig då.. Men.. Så är det ju bara ett jobb. Som efter några timmar tar slut. Och då får man slåss med sig själv igen..

Idag när jag kom hem gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig ner på golvet, hade knappt hunnit ta av mig ytterkläderna, och så lekte jag med kissarna. Visst låter det bedrövligt att jag inte lekt med dem ordentligt på så länge, men mina tankar har hela tiden varit någon annanstans. Satt väl så i en halvtimma. Och det var så skönt! Mobilen låg på laddning, tystare än någonsin, och i den stunden gjorde det ingenting att den inte pep av sms. Sen lyckades jag hinna tvätta, diska, dammsuga, göra djurbestyren, slänga skräp, gå ut på en halvtimmespromenad, laga mat och äta.

Dessvärre hänger ångesten med och ikväll känns den värre än igår och det beror på att det dåliga samvetet hänger över mig. Jag är så otroligt splittrad. Ena delen av mig kämpar så hårt med att ta en timme i taget, glömma, ignorera.. Andra delen skriker att det här är fel, att det inte alls är vad jag vill.. Och därför brottas jag med viljan att ångra att jag backade bakåt och valde en ny väg.. Ny väg = nytt, obekant. Gammal väg = tryggt........ Fast båda vägar ger i princip lika mycket ångest..

Dagar blir till veckor, blir till månader..

Och plötsligt blev det höst och det känns som att snön hänger i luften..

Livet har varit galet sen jag flyttade upp hit. Troligtvis lite för galet.

Typiskt för mig är att jag tutar och kör utan att tänka på konsekvenserna. Men, som alltid, så kommer livet slutligen ikapp och käftsmällen är given.

Där är jag nu. Mer eller mindre. Tålamodet har tagit slut. Styrkan är long gone. Jag har gjort många saker jag egentligen inte borde gjort, på sätt och vis kan man kalla det själv-misshandel. För det jag gör, det gör jag för att fly från mig själv. Jag trasslar in mig och lyckas inte trassla mig ur utan fortsätter, fortsätter, fortsätter... Och så kommer ångesten och jag vet inte vad fan jag ska ta mig till.

Jag trodde jag mådde bra i somras men jag inser nu hur fel jag hade. Jag gömde mig bara. Det går inte att gömma sig i evigheter...

Idag lyckades jag uppbåda tillräckligt med kraft för att klara av att göra något jag borde gjort för längesen... Börja sudda bort en person som skapar stora hål i min själ. Jag vet inte hur länge jag kommer lyckas stå emot viljan att ångra mitt val, förhoppningsvis så länge att jag hinner bli stark och kan klara av att inte falla tillbaka i gamla spår. Jag önskar att vi kunde vara vänner, men efter allt som varit... All ångest.. Ilska.. Alla tårar... Det är en lång väg dit. Och jag vet inte om jag är så sugen på att välja den vägen...

Mitt i all misär finns det dock änglar som sprider ljus. Gör det lättare att hitta MIN väg. För någon som varit utan riktigt goda vänner under ganska lång tid.. Att plötsligt se att det finns personer som offrar tid för att hjälpa en vän att läka... Det känns väldigt ovant.

Men fint.

På kryckor..

Mmmmm lyckliga jag hoppar tillfälligt runt på ett par kryckor.Har övertränat. Får skylla mig själv. Men det gör ju inte mindre ont i hälen och benet för det. Testade att gå utan kryckor i eftermiddags, funkade JÄTTEBRA... Tills det inte gjorde det längre...

Utebliven träning = hej ångest! Hej fröken-störa-sig-på-allt-som-går-att-störa-sig-på!

Snart kommer mamma och pappa på besök, ska skjutsa dem till Skavsta vid sisådär 4:30 imorgonbitti. Bäst av allt är att jag får låna bilen ända tills på tisdag och eftersom jag är ledig imorgon (och det är LÖNEDAG) så tänkte jag åka ut till Ingelsta och införskaffa ett par bra löparskor. Så jag slipper kryckor framöver....

2,3 mil

Idag blev det en rejäl motionsrunda. Fattar inte hur jag orkade.

Drog iväg med en kollega, tänkte att i bästa fall tar vi milen...

Slutade på 23 kilometer, alltså 2,3 mil. Drygt 4 timmar. Och 1219 kcal förbrända.

Och så hade jag jobbat heldag på det.

Vad fan hände liksom? Dönöjd.

Jobbhelg

Det trista med jobbhelger är att jag oftast inte har något att göra när jag väl slutat. nom idag. Slutar 16 och kommer hem till ensamheten. It sucks.

Väljer mellan att sätta mig och läsa ur senaste boken Den sista goda människan, eller att gå ner till city och kolla in marknaden. Blir marknaden till att börja med. Det är ju liksom 6 km motion.

Long time, no seen..

Hej, här är jag! Fullt upp som alltid.
Sommaren är här och livet leker.

På torsdag smäller det.
Roadtrip till Borlänge.
Peace & Love festivalen.
30 SECONDS TO MARS.

Jag blir yr bara av tanken...

Har även blivit med ring i läppen.
Färgat håret svart.
Skaffat hairextensions och klippt en flikig frisyr med lugg.

Jag känner mig som ny.

Thirty Seconds to Mars - This Is War

All I need.

Över 70 dagar har passerat..

Och jag kan fortfarande inte glömma...
Varför..
Varför måste det vara så komplicerat.
Utan att tveka, utan att blinka, skulle jag ge en ny chans... Backa bandet. Börja om...
Men det är idiotiskt, så idiotiskt att ens tänka tanken.
Kan inte styra över mig själv..
Hur lägger man någon som gjort så stort intryck bakom sig och går vidare, utan att se sig om?
Jag vänder mig om hela tiden.. Och varje gång hugger det till i hjärtat...
Ingen där.
Tänk att få hitta hem hos någon.

Ensamheten gör sig påmind..

Sen kväll i Norrköping. Uttråkad. Och när tristessen är ett faktum så slutar det alltid med att jag granskar min livssituation... Känner inte att jag hör hemma någonstans.. Inte i Jönköping, inte i Linköping, inte i Norrköping. Så... Var är det tänkt att jag ska vara? Här har jag jobb, arbetskamrater, vänner. I Linköping alla minnen, några få vänner. I Jönköping familj, släkt och några vänner. I Göteborg syrran. Ingenstans hör jag hemma. Jag saknar staden Linköping, jag saknar mamma, jag saknar pappa och jag saknar min syster. Åh, vad jag önskar att möjligheten att träffa henne oftare fanns. Blir låg av att inte längre ha en nära kontakt till familjen. Men jag vill heller inte flytta tillbaka.. Förstår ni dilemmat? Frustrerande så in i helvete.

Det blev ingen träning

Istället blev det en helvetes massa shopping.. Jag har för första gången handlat på Nordik. Huuuja...
Tretusen kr senare var plånboken sådär road. Men den medger att det blev mycket för pengarna.

Hallen kommer utan tvekan vara det ställe jag lyckas få till inredningen precis som jag vill ha det. Varför är det inte så med alla rum...?
För att man oftast har få möbler där? Don't know.

Mitt i allt uppackande lyckades jag ikväll knäcka två tår så nu haltar jag mig fram. Mindre trevlig avslutning på en annars helt underbar dag.

Lite energipåfyllning, en film, lite läsning och sen bums i säng. Börjar sent imorgon så då får man vara uppe länge.
Och efter en arbetsdag är jag återigen ledig. Hela helgen t.o.m.
Och vad jag ska hitta på...
Det vete tusan.



Shopping?

Morgondagens agenda

En ledig dag! Nästan...

Personalmöte 8-10.
Träning.

Och sen det bästa.....
Shoppa inredning och få ordning på lyan.

Over and out.

Trött

Jag trivs i min lägenhet. Trivs med själva planlösningen, läget, närheten till jobbet.
Om det inte vore för att bostadsbolaget är helt jävla sinnessjukt inkompetenta.
Och såklart, grannarna.

Väntar på ett låsbyte eftersom det saknades en nyckel när jag flyttade in. Har påtalat detta flera gånger men tror ni att någon hör av sig? Nej. Det känns ju tryggt att bo i en lägenhet med nycklar på vift! Bad att få badrumsdörren utbytt för jag står fan inte ut med att ha ett jävla fönster på den. PRAKTISKT NÄR MAN HAR GÄSTER???? Sliten är den dessutom. Här har man äntligen fått iordning på tapeterna men så drar dörrhelvetet ner hela standarden. Har jag fått svar på mitt önskemål? Trots att de varit här och åtgärdat läckage? Nej........... Bad också om ett lock till kompostbehållaren, för jo man ska ju vara så duktig och källsortera... Fick jag det? Nehe, inte det heller. Och mina köksluckor som de målade om... Kunde jag inte åtminstone få nya handtag? NEJ, samma sunkiga plastknoppar fästes fast igen. Och grannarna har fina handtag i aluminium. Orättvist? JA. Och dessutom, DESSUTOM, luktar det återigen avlopp i badrummet. Vad kan det vara, två veckor sedan de fixade till det?

ALLTSÅ vad ÄR det här för jävla skit!!!

Som om jag inte har NOG med annat att tänka på. T.ex. städ. Städ, städ, städ. Dammsuga varje dag för att inte få psykbryt. (jag vet - självvalt, but still!) Borsta bort en herrans massa hår från bråkiga klös&bitmonster. En daglig syssla som tar dryga timmen. Två moment, en timma. Sen har man ju allt det andra också. Och just det, jag jobbar ju med. Och bor ensam. Så att få hjälp kan man ju bara drömma om... Och så är det ju all övrig städning (och tro mig, jag städar många timmar/vecka. sisådär 10 timmar allt som allt), tvätta (och torktumla, torktumla... de där katthåren ni vet...), diska (gud - vad jag saknar min diskmaskin), laga mat. Träna! När, när, NÄR finns det tid för att LEVA? Att börja skriva igen? Sätta sig ner vid pianot? Läsa? Åka iväg på små utflykter?

Sen är min lägenhet långtifrån klar. Inredningsmässigt ser det helt bedrövligt ut, saknas gardiner, lampor... Min garderob. Herregud. Mamma slängde in allt när jag flyttade in och sedan dess har jag inte rört det. Fullkomligt kaos i skåpen. Likaså i köksskåpen. Och soffan som jag fick... Har redan blivit utsatt för katternas terror. Och spisen, gode gud, vad svår den är att hålla ren. Åh..... Somebody help me before I go insane... I-LANDSPROBLEM................

Och så är jag så fasansfullt trött eftersom grannarna är igång konstant. Inatt vaknade jag vid 4, 4:30 av att jag hörde röster (gapskrik) på 100 meters avstånd. Jodå, av alla trappuppgångar så var det min de skulle till... Det väsnas och spelas så sjukt hög musik (jag är tålig för jag spelar själv hög musik) men basen.....! Är det inte grannen rakt över så är det skitungen längre upp.. Och är det inte skitungen så är det min andra granne fast i trappuppgången intill. Mina katter MORRAR åt dem. Och det har de aldrig gjort förr. Det säger väl det mesta.. Åh, vill kunna sova..


MEN

Jag har ett jobb.. Och fina människor i min närhet. Och jag har faktiskt hälsan.. Så vem är jag att klaga... Egentligen...
Men jag känner mig fortfarande ensam. Och det är jobbigt att så många bor så långt bort.

Peace & Love 2011

Jag är verkligen ingen festival-människa, no way. Är alldeles för bekväm av mig.

MEN - det råkar vara så att Thirty seconds to mars enda spelning i Sverige är på just en sådan...

What to do, what to do..

Alltså...

Hur ska jag få bort honom från mitt huvud.
Helt jävla sinnessjukt.

Vi pratar inte.
Men jag kan heller inte glömma.

Har sagt det förut och jag säger det igen...
Vissa personer etsar sig fast. Av olika skäl.

Vill-ha-begär utan dess like.

Flyttat

Sedan två veckor tillbaka är jag Norrköpingsbo. Har varit ett par hektiska veckor, inte minst p.g.a. att lägenheten var i ett så jävla dåligt skick. Nu börjar den ordna upp sig, hall och sovrum är tapetserade, köksluckorna är på plats och imorgon kommer mina föräldrar upp för att hjälpa mig att tapetsera kök och vardagsrum. Tror det kommer bli riktigt schysst.

Får alltmer distans till min utlandsresa och "honom". Men varje gång han hör av sig så faller jag tillbaka.. Fast det är okej. Jag kan hantera det eftersom jag vet att det går över. Fasligt jobbigt när det väl händer men hey, that's life.. Om det inte var för att han är så jävla snygg så hade allt varit så mycket lättare.. JA det är ytligt men inte desto mindre sant för det!

Tacksam över att det händer en del i livet nu. Har stått på paus alldeles för länge!

Om man skulle ta och sova nu kanske.. Eller ja... Försöka snarare. Jag flyttade nämligen in i trappuppgången from hell.. Men det är nog till min fördel = Majas jamande är knappt hörbart i förhållande till grannarnas musik...

Äntligen..

Det sägs att sanningen befriar människan...

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ikväll försvann alla mörka orosmoln som täckt mitt hjärta de senaste dagarna.
Panikattackerna... Adjö och på återseende. Skulle vilja säga adjö för gott men jag vet ju att det inte funkar så. :)

Ja... Var börjar man?

Kanske med att säga att jag mår för jävligt..

Alltför många detaljer tänker jag inte nämna då orsaken bakom mitt mående smyger runt på bloggen emellanåt.. Visserligen förstår orsaken inte ett ord av det som står skrivet men ändå. Fan vad jag har blivit sårad, sviken och nonchalerad . Så elakt behandlad. Och det värsta, det ABSOLUT värsta, är att jag inte har en aning om varför.

Jag föll som en fura för orsaken. För orsaken var otrolig. Fick mig att känna mig som femton år. Ni vet, pirret i magen, tankarna som far iväg, kanske kanske kanske det här kan bli något bra.. På två dagar upplevde jag mer ömhet, uppmärksamhet och närhet än jag någonsin fått tidigare.. Inte ens i mitt treåriga förhållande - sammanlagt. Som sagt... Jag föll.. Och föll...

Men så plötsligt slog verkligheten mig på käften. För inom loppet på några minuter blev orsaken som förbytt. Från att ha tagit hand om mig, hållit mig tätt intill sig och pussat mig på huvudet och varit så förtjusande... Till att bara vända ryggen till. Bokstavligen talat.. Och allt hände inom loppet av några minuter, jag gick iväg för kvällsbestyr och när jag kom tillbaka var orsaken någon annan.. Och han (ja ni har väl listat ut att orsaken är en han vid det här laget....) vill inte säga vad som hände, bara att jag inte har gjort något fel... Att det är mycket just nu... Jag är som ett levande frågetecken. Va..? Vad FAN gjorde jag?! För en vecka sen, exakt på minuten, så var allt riktigt bra. Åh, gud så perfekt det kändes.. Men två timmar senare gick allt i kras... Och jag vet verkligen inte VAD SOM HÄNDE!!!

Så tack vare det helvetiska avslutet på en annars så fin helg... Så har jag fått hälsa min ångest välkommen tillbaka.. Känns så fantastiskt roligt att dras med det eländet igen. Verkligen. Som om jag behöver den skiten nu när jag står inför en jävligt påfrestande flytt + tapetsering av två lägenheter - inom loppet av TVÅ veckor! Samtidigt som jag jobbar.

Så NEJ, ångesten kan ta sin jävla resväska och ge sig av för gott. För den är outhärdlig...
Jag kan inte ens vara ensam, måste ha folk omkring mig konstant.
Underbart.

Varit på minisemester

Den började så bra... För bra..
Och slutade så fel.

Jag står helt oförstående.

Men det var en erfarenhet jag inte vill ha ogjord... För den fick mig att tänka i nya banor.

Förändringar

Tänk vad man kan förändras på bara några månader..

Helgmys i Jönköping

När man inte har något inplanerat och dessutom har en helt ledig helg, vad passar då bättre än att ta sig ner till Taberg för att umgås med familjen?

Mamma är iväg på middag och kommer hem sent men pappa är hemma och morfar ska tydligen komma hit om en liten stund och se på hockey. Urk. Nej, jag är inget fan av sport... Men vad gör det när man har med sig sin laptop och en bok? Middag och sen ost och kex. Mums. Ja just det ja, jag går ju på diet. Hrmm... Nya tag på måndag som man brukar säga....? ;)

Men vilket helvete jag fick ta mig igenom för att komma hit. Förbannade snöoväder! Och förbannade idioter som inte vet sina begränsningar i trafiken!! Varför ska det vara så otroligt svårt att visa hänsyn? Sladda runt i 150 km/h, inte hålla sig i rätt fil, tvinga ut bilister i snömodden.. Fuck off! Låt bilen stå.

Drar på äventyr

Jag lämnar vardagen för lite äventyr i början av nästa månad!
Det kommer bli kul. Så galet kul!

Fast just nu är jag bara nervös. Nervös över att efter jag har landat inte kommer komma på rätt buss/tåg/tåg igen.

Galet, impulsivt, modigt - jag lever mitt liv, like it or not!
Varför bli gammal och ångra något man aldrig gjorde?

Nej tack... Not my cup of tea! ;)

Helt sinnessjukt

Nog för att jag lovade mig själv att öppna fler dörrar i år...
Men de behöver nödvändigtvis inte öppnas SAMTIDIGT!

My, my, my... Det är nästan så det snurrar i skallen.

Fast nu är det som så att jag lever mitt liv precis på det sätt jag vill, här och nu.
Och därför kan jag inte göra annat än att njuta.

Min hårfärg..

Jag vill ha tillbaka min röda färg, NU! Precis som den var på bilden intill.
Går jag förbi en spegel kan jag knappt förmå mig att titta - så illa är det.

Hade det inte varit skralt i kassan hade jag redan gått till frisören och fått det färgat. Men det blir närapå en tusenlapp och det har jag ingen lust med att lägga ut den här månaden...

Så jag får väl fortsätta tvätta tills färgen bleknar...

Så jävla besviken.

Idag blev jag pålurad ett par andra produkter för att mitt röda hår ska hålla sig rött ännu längre. Jag skulle inte litat på den hjälpen jag fick.. För nu sitter jag här, nästan gråtfärdig - mitt röda hår är borta. Istället är det rödbrunt. Fy fan så besviken jag är.

Som tur är så är det bara tonat och färgen försvinner förhoppningsvis snart så jag kan lägga i nytt, och då blir det antingen hos frisören eller så köper jag den produkten jag tidigare använt mig av. Aldrig mer att jag lyssnar på sådana råd. Aldrig.

Det var rött för bara några timmar sen.. Men nu... RÖDBRUNT!

Nyårslöften

Inget nytt år utan nyårslöften..... Här är mina!

1. Komma i form! Det eviga löftet...
2. Börja på en bugg eller lindy hop kurs
3. Öppna fler dörrar! (metafor såklart...)
4. Inte bry mig om vad folk tycker och tänker

Fler löften kan tillkomma...

Det nya året börjar alldeles perfekt..

En timme in på de nya året och telefonen ringer. Får panik och blir alldeles till mig när jag ser att det är han som ringer. Hans bild blinkar på iPhonen. Han som jag inte pratat med sedan vi sågs för dryga månaden sen, han som jag bara pratat med på nätet/sms. Han jag ska åka flyg till om bara någon månad. Fattar ni att hjärtat skenade iväg eller.. Så var det återigen dags att ta fram den halvtaskiga engelskan, som tur är förstår vi varann ändå, haha... Jag vill inte erkänna det men fan, det pirrar i kroppen när jag tänker på honom... Blir knäsvag bara av tanken att få se honom snart igen. Smart, eller hur... Vi bor inte ens i samma land..