onsdag, maj 30, 2012

Farväl Alcudia

Smärtan är närapå outhärdlig.

Igår somnade min älskade Alli in.

Det gick så fort. 

I torsdagskväll när jag kom hem var hon inte sig själv, gick undan och hälsade inte ens. Ville inte ha mat. Ringde veterinären som sa att det kanske var magsjuka eller värmen och att jag skulle avvakta. 
På natten blev hon sig själv igen och var som hon brukar vara fredag, lördag och nästan hela söndagen.
Åkte på utflykt typ vid 14 på söndagen och var hemma igen vid 18. Då var hon dålig igen och det hade runnit illaluktande saliv från munnen och ner på halsen. Ville inte dricka, gömde sig. Men var kelig.
Hade koll på henne under natten, gick upp ett par ggr i timmen för att kolla till henne. 
När klockan slog 8:15 ringde jag Smådjurskliniken i Nkpg och fick en akuttid 9:00. Tog taxi.
Kom in till vet som tittade i munnen på henne, blödde på lite olika ställen och hade som frätskador i munnen. Kanske tandköttsinflammation eller forl. Men blodprov togs för att utesluta andra saker.

Vet kom tillbaka med provsvaren. Det första hon sa var; det här ser inte bra ut.

Njurvärdena var skyhöga. Normalt bör de ligga på under 200. Allis värden låg på 1200. 

Lades in över dagen på dropp och nya prover skulle tas för att se om värdena sjunkit. Kom tillbaka 16:00, värdena hade inte sjunkit. Och jag blir förbannad på veterinären som inte tog nya prover förrän strax innan 16, för på smådjurskliniken får djur inte stanna kvar. Så om hon hade varit vettig hade hon kunnat ta några prover mitt på dagen för att se om det ens började sjunka men nej.

Vet sa att jag kunde ta hem henne över natten, hon var tillräckligt uppvätskad, och att jag skulle komma tillbaka på morgonen därpå. Tyckte Alli såg ut att må sämre men vet menade på att hon inte hade försämrats. Och att hon skulle klara natten, men om jag tyckte det var obehagligt så hade Valla i Linköping öppet till 22. Mitt sällskap som hjälpte mig med skjuts sa att vi åker direkt till Lkpg och lägger in henne och så gjorde vi.

Världens längsta resa. Höll handen på hennes hjärta för att känna att det fortfarande slog. Hon blev sämre under bilresan. Väl framme på djurkliniken kändes det som att hon höll på att bli ännu sämre men det dröjde inte länge innan vi fick komma in till en veterinär. Och det var som dag och natt jämfört med vet på smådjurskliniken. Hon började genast känna på njurarna och även om inte Alli kunde säga ifrån av smärta, hon var ju så dålig, så började hon skaka eftersom det gjorde så ont. Långsamt dropp över natten, antibiotika, magmedicin och smärtstillande. Pronto. Frågade om Alli var i sånt skick att hon skulle kunna vara hemma en natt, som den andra veterinären sa. Nej sa vet på Valla, denna kisse måste läggas in direkt. Hon trodde det var akut njursvikt men sa att det isåfall var en god prognos jämfört med något kroniskt. 

Fuck you smådjurskliniken, när jag mår bättre ska jag säga er ett och annat.

Så vi lämnade henne där och det kändes bra, nu skulle hon nog bli bra.

Ringde på telefontiden morgonen efter och pratade med en annan veterinär. Alli var lika dålig. :( Värdena hade inte sjunkit. Hon skulle få ett nytt dropp under dagen men om inte värdena sjönk så fanns inget mer att göra än att låta henne somna in.

Jag tror jag dog lite vid det samtalet. Och dessutom stod jag ensam på jobbet och servade kunder, jag svalde och svalde och bet ihop så hårt jag kunde.

På eftermiddagen igår tisdag ringde veterinären åter och sa att ingen förändring skett. Att det inte fanns mer att göra. 

Vid den tidpunkten hade mamma och Emma hunnit komma upp för att hjälpa mig ifall det skulle gå illa. Så vi packade ihop mina grejer på jobbet, jag ordnade så jag fick semester veckan ut. Sen åkte vi till Linköping.

Vet kom in med Alli, som först såg pigg ut. Men så fort vi öppnade transporten så såg jag hur dålig hon var. Hur ont hon hade. Reagerade inte på något, bara låg stilla. 

Så fort jag borrade ner mig i hennes päls började hon spinna. Min lilla älskade kisse.

Fick en stund tillsammans med henne för att få säga hur älskad hon var, att jag kommer sakna henne resten av livet, att hon snart inte känner någon smärta, att allt kommer bli bra, att kattkompisarna kommer sakna henne, att jag var så ledsen över att jag inte kunde få henne frisk.

Sen kom veterinären in med sprutan. Först sprutade hon in lite koksalt i kanylen, ingen reaktion. Men när hon väl sprutade in överdosen så hoppade hon till lite, det var nog kallt. Efter ca 2-3 sekunder frågade jag hur lång tid det tar. Veterinären svarade då att hon i princip redan sover. Att hon knappt hinner reagera, hon blev bara trött och somnade. Sen slutade hennes lilla hjärta att slå. 
När hon gick över till andra sidan tog hon med sig mitt hjärta.

Precis när hon somnade åkte tungan ut. Vi försökte skoja lite och sa att det var hennes sätt att säga hejdå. So long suckers. Nu sticker jag. Eller som syrran sa, hon såg nog en snygg hankatt på andra sidan..

Tisdag. 29 maj. ca 17:45. Då slutade både Allis och mitt hjärta att slå.

Fick sitta med henne så länge vi ville, sen kunde vi lämna henne på bordet och gå. Och jag satt där med henne i mitt knä och det kändes som jag höll på att dö jag också. Denna sprudlande och överaktiva kisse låg död i mitt knä. Och jag saknade henne i samma stund som hon fick sprutan.

Klippte av en liten pälstuss som jag la i en smyckespåse. Den bär jag nu som ett halsband, nära hjärtat. Tar upp den ibland och stryker lätt mot mitt ansikte och trycker den mot mitt hjärta. För en sekund känns sorgen inte alls lika tung då men den kommer tillbaka så fort jag inser att det bara är en pälstuss, inte Alli. 

Jag lindade in henne i en filt och la henne sedan på bordet. Men det var så svårt att gå därifrån. Vände flera gånger, ville bara pussa på henne en gång till. Och en gång till. Och en gång till.. Det var ju sista gången. :(

Valde att få henne kremerad. Och jag velar fram och tillbaka om jag vill ha separat och få hem en urna eller standard och få askan nergrävd i en minneslund. Har valt standard, men kanske att jag kan ändra på det. Jag vet inte. 

Blev hemskjutsad efteråt och när jag kom in i lägenheten och möttes av fem kissar, inte sex, så brast det för mig. Där satt jag på golvet med 5 katter och en tom transportbur. 

Ropar på Alli titt som tätt, men hon kommer inte. Ibland tycker jag mig se henne men hon försvinner efter en hundradels sekund. Vid matning igår satt det inte tre katter per tallrik. Det satt tre. Och två. 
När jag sitter ner kommer ingen kisse i ilfart för att hoppa upp och gosa. Ingen mjuk och varm pälsboll sitter och trampar på mig. 

Att aldrig få borra in ansiktet i hennes burriga och silkeslena päls får mig att nästan svimma av smärta. 

28/1-2007 kom hon till världen.
29/5-2012 lämnade hon den.
5 år. 4 månader. 1 dag.

När vi gick in till valla djurklinik för att ta ett sista farväl så var det så kallt och dåligt väder.
När vi kom ut igen så sken solen och det var varmt.
Någon sa att det nog var Alli som ordnade fram solen.
Eller så kanske vädret blev bra när Alli blev det.
Smärtsamt men samtidigt vackert. 

Jag älskar dig så innerligt mycket Alcudia! Saknaden är olidlig. 
Förlåt att jag inte kunde göra dig frisk. 

Om det bara fanns något att göra så hade jag gjort det, oavsett kostnad.
Men det var för sent. 

Jag hoppas att du har det bra var du än befinner dig. Att du inte är ensam. Att du inte har ont. 
Du finns för evigt i mitt hjärta och i min själ, ingen kommer någonsin kunna ta det tomrum du lämnar efter dig. Jag vill inte säga sov gott, för det känns så definitivt. Men det är ju det. Definitivt. Du är borta för alltid och jag får aldrig hålla dig igen. Så min älskade bebis, min älskade vän, min familjemedlem.. Sov gott. <3

Jag vet inte hur jag ska bli hel igen.
Har skrivit hennes namn på ett ljus som jag har på ett bord intill sängen, tillsammans med ett foto och den lilla pälstussen. Tårarna rinner konstant så fort jag tittar på Allis bord. 

Smärta. Fruktansvärd smärta. 

Kan du inte komma tillbaka!

lördag, mars 31, 2012

Precis som jag trodde.

Citerar mig själv från i förrgår:


"Jag borde sova. Det är party imorgon..
Alkohol borde inte nyttjas av mig som läget är nu.
Men det är ju fest. En kul sådan.
Måste gå. Måste vara social. Måste komma bort från mig själv.
Tysta tankarna.
Det är så jag gör."


Med facit i hand borde jag lyssnat på mig själv när jag tänkte de raderna.
För nog blev det urspårning.
Och jag tystade tankarna. Med way too much alkohol.
2 drinkar, 2 öl.
2 flaskor vin.

Det var verkligen en kul fest och jag hade skitkul. Tills klockan blev dags-att-dra-sig-iväg.
Urflipp över en skitsak och så kom den fruktansvärda ångesten som ett brev på posten - dessvärre förstärkt av alkohol.
Och jag föll igen.

Nu är jag så trött på det här. Att ständigt dras ner i kaoset. Trött på förmaningar om vad jag ska och inte ska göra. Det spelar ingen roll vad andra säger, jag har inte förmågan att bli stärkt av råd längre.

Står ensam.
ÄR ensam.
Det är lördag idag. Jag hatar det.
Gick och jobbade några timmar, med ångesten från helvetet.
Och så fort jag slutat var jag återigen ensam.

Jag orkar inte det här. Att låtsas som att jag är okej när jag egentligen är så panikslagen att jag bara vill klösa ur mig själv från min egen kropp. Kan inte förklara det på annat sätt.

Så trött.

fredag, mars 30, 2012

Hopplöst.

Det blir verkligen inte bättre.
Snarare tvärtom.

Låter känslorna stanna kvar på insidan.
De blir övermäktiga.
Tar sig ut på destruktiva sätt.

Jag har kommit så långt att jag förstår att jag behöver hjälp.
Är däremot inte redo att söka den ännu..

Sitter med ångest. Över allt och ingenting.
Ingen aning om vad som utlöste den. Trötthet?
Jag borde sova. Det är party imorgon..
Alkohol borde inte nyttjas av mig som läget är nu.
Men det är ju fest. En kul sådan.
Måste gå. Måste vara social. Måste komma bort från mig själv.
Tysta tankarna.
Det är så jag gör.
Jag tystar tankarna. Tills det inte går längre. Och då blir det sådana här nätter.
Ångestfyllda.

Klockan är 2. Datorbatteriet är snart slut.
Dags att masa sig till sängen.
Morgondagen blir en bra dag.
Det har jag bestämt.
Och då blir det så.

fredag, mars 23, 2012

PENGAR.

Jag har en hatkärlek till dessa siffror. För pengar är faktiskt inget mer än en djävla massa siffror.Älskar när de finns. Hatar när de försvinner. Känns igen?

Det är precis så det går runt, varje månad. Inga möjligheter till något sparande, förutom den extra slanten jag varje månad lägger undan till skatten. Lyckades under förra året spara ihop några slantar och det kändes för jävla skönt att se den summan öka. Men så kom det en flytt, en dubbel månadshyra och en högre hyra efter det. Det var det sparandet.

Jag behöver verkligen spara. För oväntade utgifter. Katterna. För att kunna bli av med tjock-tvn. USA resan i sommar. Men det är fysiskt omöjligt när man bor centralt, har 6 katter som kostar ett par tusen/månad och en enda inkomst. ALLT är självvalt (möjligtvis förutom den enda inkomsten) så jag ska väl egentligen inte klaga. Och jag vet att man säger att lycka inte kan köpas för pengar. MEN - lycka kan skapas med lagom medel! Det är faktiskt skillnad.

Jag kan inte säga att jag är en materiell person, jag vill bara ha det fint runt omkring mig. Behöver inte den senaste tekniken eller dyraste inredningen (har t.ex. aldrig ägt en platt-tv eller surroundljud). Snyggt, funktionellt och minimalistiskt är vad jag eftersträvar. Och med så små medel som möjligt.

Jag har precis betalat räkningar. Många. Dyra. Därav mina tankar kring ekonomi och pengar.
Varför betala räkningar mitt i natten?
Därför att jag ska iväg och handla imorgon...
Och innan dess ska alla räkningar vara betalda.
Det är min taktik det.

onsdag, mars 21, 2012

Men för att vara lite positiv...

...så väntar en väldigt aktiv och awesome vår/sommar.

Börjar med HC-party nästa vecka.
Påskfirande i Jönköping veckan efter.
Födelsedagsfest nästföljande vecka.
Besök av lillsyrran två veckor senare.
Umgänge/party med kollegorna veckan efter det.
Åka till Göteborg två veckor senare.
Funktionär på Peace & Love i Borlänge med lillsyrran i slutet av juni.
USA i slutet av augusti.

Så vem är jag att klaga egentligen.. :)

Det är inte riktigt som det ska...

Korten på bordet - innerst inne mår jag inget vidare.
Det finns egentligen ingen anledning till att inte må bra eftersom jag för första gången i mitt vuxna liv har det precis som jag vill ha det.
Fast jobb.
Bästa arbetsplatsen.
Ett nytt hem i stan där jag kommer bli kvar.
Vänner.

Varför fortsätter jag att leta efter sätt att straffa mig själv?

Jag har funderat mycket på det.
Under hela mitt liv har det alltid varit något som inte varit bra.
Det började med mobbing.
Fortsatte med andra incidenter.
Beroenden.
Resulterade i djupa och långdragna depressioner. Medicinering. Terapi.
Ville inte leva, ville inte dö. Ville leva, ville dö. Gång på gång. År ut, år in..
Fastnade alldeles för länge i en relation som stal all min glädje och energi. Energi som aldrig kom tillbaka. Och när den relationen tillslut var avslutad så dök det hela tiden upp nya sätt att misshandla mig med. Och jag tog varenda chans jag fick för att skada min egen syn på mig själv.

Men nu finns det inget sånt omkring mig.

Därför letar jag.
Och den som söker finner.

Det här med att morgondagen är en ny dag börjar kännas lite som parodi. I min värld är alla dagar nya dagar...
Reboot over and over and over and over......

tisdag, januari 31, 2012

Flytta. Igen och igen och igen...

Jag vet inte hur många gånger jag fått kommentaren "igen?" när jag nämnt att jag ska flytta. Det har ju hänt några gånger............... Frågan är hur många... Hrm. När man inte minns hur många gånger man flyttat så kan man säkerställa att det är MÅNGA gånger.
Imorgon får jag nycklarna till nya placet. Mitt i stan! Shit, vad det ska bli kul. Bara att få slippa Hageby betyder väldigt mycket.

Till helgen kommer pappa och mamma för att hjälpa mig att måla i den nya lägenheten, har tröttnat på sönderrivna tapeter och tänker att det är lika bra att måla innan inflytt. Det blir vitt överallt förutom väggen i köket där det troligtvis kommer upp en turkos färg. Har så många vita skåp och luckor i köket och om det blir för mycket vitt får jag sjukhuskänsla. Don't like.

Jag kommer göra inflytten annorlunda jämfört med de tidigare. Det blir inga provisoriska lösningar (som ALLTID blir bestående), det blir ingen tråkig billig skräptavla på väggen bara för att - näe, nu ska det bli EXAKT som jag vill ha det. Tråkigt nog kommer badrummet oavsett se ut som skräp eftersom det är röd våtrumsmatta och röd/vita våtrumstapeter men det får liksom vara okej. Det är trots allt en hyresrätt.

Det kommer bli bra. Nej, det kommer bli jävligt bra. Så småningom. Skynda långsamt. Det kostar trots allt att få det som man vill..

Jag behöver verkligen positiva vibbar just nu, har precis lämnat helgen från helvetet bakom mig. Fysiskt alltså, psykiskt finns den fortfarande kvar. Det kommer ta tid och styrka att förlåta mig själv och jag vet att min ångest kommer finnas kvar under lång tid. Men gjort är gjort och jag kämpar hårt för att försöka glömma och gå vidare.

Vad mer är nytt. Jo, jag har dragit igång med lchf igen. Jag älskar verkligen den matstilen -ingen matkoma, inga blodsockerfall, ingen hunger, inget sug. Det jag kan sakna emellanåt är frukt. Helt klart det tråkigaste med lchf är uteslutandet av frukt. Det nyttiga godiset. Som tyvärr innehåller för mycket fruktsocker...

Har börjat byta ut mina serier och filmer mot att läsa på kvällarna och det är vad jag ska ägna mig åt en liten, liten stund nu. Det är så otroligt rogivande att läsa några rader innan sömnen slår till..