MEN VAD SKA JAG GÖRA!

Dagen började som sagt åt helvete. På eftermiddagen fick jag nog, gick till jobbet (och fick lite ångest där också förstås) och drog sedan ner till stan för en 2 timmars promenad. Kände mig mycket bättre så fort jag kom hemifrån.

Men, nu är jag hemkommen igen, alla bestyr är avklarade... Vad finns då kvar?

Jo. Alla tankar som kommer krypandes. :(

Planen är att tanka ner några nya serier och ta mig ett bad, allt för att sysselsätta hjärnan.

Men jag vill inte att det ska vara så...

Gud så fel jag hade..

Reboot idag?

Nääää... SKITDAG.

Men varför.....

Allting på samma gång.

What to do, what to do..

Om dagarna bara kunde passera lite snabbare så allt kan återgå till det normala igen.

REBOOT.

Morgondagen blir en nystart! Äntligen börjar jag känna mig pepp igen. Pepp på att ta tag i livet, träning och projekt hitta-tillbaka-till-mig-själv. Bli den jag var på väg att bli, den person som kom på villovägar. I will find her! I will!

Så imorgon blir det nypremiär på gymmet. Och senare i veckan blir det spinningpass med Zarah, vilket ska bli grymt kul, går nämligen inte på pass ensam. Sen säger jag adjö till skräpmat och socker, för fan vad hälsan försämrats sen jag började slarva.

På fredag, min 26:e födelsedag, räknar jag med att sockerdetoxen är klar och kroppen börjar återhämta sig. Och då ska jag lyxa till det med att åka till huvudstaden med mami, bo på hotell heeeela helgen och bara njuta av livet. Shoppa......? Eh.... Ja.... *ignorerar att plånboken knorrar av hunger*

Synliga blåmärken, osynliga blåmärken..

Min mun ser för djävlig ut. Ärligt talat.. Ett megablåmärke på insidan av läppen. Och när jag tvättade bort sminket ikväll upptäckte jag till min fasa att jag hade ett på utsidan också, runt hela piercingen. Har piercat läppen 4 gånger tidigare och aldrig fått några synliga men. Lite sådär kul att det syns när man pratar..

Sen har jag det fetaste blåmärke man kan ha på insidan av kroppen. I hjärtat. Jag är så jävla förvirrad att jag inte vet vad jag känner längre.. Bara ångest, smärta och ÅNGER. Frustration. Panik. Bla bla bla bla bla......

Tålet inte.

Och så vart det en liten förändring!

Me and my SNAKEBITE! :)

Jag hade egentligen tänkt vänta några månader med att göra min andra piercing, har velat ha snakebite under lååååång tid.. Men så ångrade jag mig och kände att jag ville göra det innan jag blir ytterligare ett år äldre, vilket inträffar om 1 vecka. Och så vore det kul att ha den tills festen om 3 veckor. Jag är sjukt nöjd! Ovan som tusan, men jag kommer vänja mig ganska snabbt. Är väldigt glad över att jag fick ett godkännande från jobbet. Det är liksom inte alltid självklart med synliga piercings inom handeln.

Efter helvetesdagen igår kände jag att jag förtjänade lite smärta. För jo, det gör ont att få en fet nål genom läppen. Man känner och nästan hör hur nålen segar sig igenom. Men det smärtar bara i typ 1 sekund. Och denna gång varken grimaserade eller pep jag. Jag knep bara ihop tårna! Det jobbigaste är precis sekunden innan, när tången bänder upp läppen och man vet att snart, snart, snart (jag har vanligtvis en hemsk nålfobi)... Då susar det lite i huvudet.

Men det är så jävla värt det.

Och så köpte jag idag nya smycken till mina örontöjningar. 6 mm. Mina öron verkar vara extremt elastiska och det går egentligen lite för snabbt att töja. Men nu har jag stått still på 5 mm ett tag och eftersom det ser jättebra ut och jag har stenkoll på dem så går jag upp 1 mm till.

Nu fattas bara en septum och så givetvis projekt tatuera in en färgglad hel-sleeve. Men vi snackar ÅR från nu..

Ikväll var för övrigt en mycket bra kväll med sällskap av Zarah, Malin och Amanda. Det var många tankar som diskuterades, mycket ventilerande och en hel del analyserande. Och det kändes så skönt att få prata ur sig allt.. Alla konstiga tankar som finns därinne. Att man känner på ett sätt. Men timmen efter känner man tvärtom. Och så fort ångesten sköljde över igen så pratade vi och det kändes mycket bättre.

Ikväll kommer jag därför sova bra. Tankarna är tillfälligt stillade.

Varför tar kvällen aldrig slut.

Som jag anade så blev det en jobbig dag.. Dessutom jobbigare än vad jag hade trott. Arbetspasset avslutades med att jag satt och tjöt i trekvart innan jag ens orkade gå hem. Tjutandet har hållt i från och till i fyra timmar nu. Jag börjar bli utmattad.. Och när jag blir trött så blir jag mer ledsen och fortsätter tjuta. Har ont i magen. Svårt att äta. Huvudvärk. Det gör ont i hela min kropp, i hela min själ. Och alla dessa miljontals jävla tankar som jag inte lyckas reda ut. Jag vill inte gå till jobbet mer. Det är för mycket nu, jag klarar inte av att hantera det. Har suttit och stirrat på datorskärmen i timmar, vet inte vart jag ska ta vägen. För tillfället är jag väldigt vilse...

Jag hatar att jag inte har tagit hand om mig själv. För nu får jag stå mitt kast.

Fina vänner...

Tack för att ni står vid min sida och stöttar upp när jag är på väg att falla. Tack för att ni inte dömer mig utan låter mig vara precis som jag är, även om det innebär att jag går undan och blir ofokuserad när ångesten sköljer över mig. Tack för att ni lyssnar, tänker och kommer med konkreta förslag till hur jag ska jobba för att hitta tillbaka till mitt rätta jag. Tack för att ni drar med mig ut på saker så jag slipper sitta ensam med tankarna.

Ni är mina hjältar och ni vet vilka ni är.

Ikväll vill jag inte gå och lägga mig. Jag vill inte att det ska bli en ny dag och jag vill inte gå till jobbet.. De som känner mig vet att det inte är ofta jag känner så.

Jag slits mellan mina två viljor. Jag undrar vilken av dem som kommer segra.

Men för att komma med något annat än ångestfyllda grubblerier... Så fick jag veta snyggbyggarns namn och ålder idag. Det var min vän som på ett finurligt sätt tog reda på det, skrev det på en lapp och gav till mig. Så näe, det är inte jag som lekt desperat detektiv. Jag är inte stalker-typen. Fast jag tyckte det var mycket trevligt.. :) Men av någon anledning känns det inte lika intressant längre nu när han inte är så hemlig. Eller så är det bara mina hjärnspöken som dämpar mina tonårsfasoner. :)

Ångest hit, ångest dit.

Vaknade imorse trött, nedstämd och med en tryckande ångest. Gick till badrummet med vacklande steg och försökte komma igång med dagen.. Men det var snudd på omöjligt. Blev yr, mådde illa och fick huvudvärk. Efter ett tag kom den välbekanta svimkänslan. Var bara att sätta sig ner och andas. Och andas igen. Som tur var kom jag slutligen på fötter och kunde ta mig iväg till jobbet.

Så länge jag är på jobbet kan jag ändå fungera ganska normalt, det finns annat att tänka på och framförallt så finns det folk omkring. (och så finns det ju en snyggbyggare som gör vardagen något finare...) Det går liksom inte att ligga i en hög på golvet och gråta ögonen ur sig då.. Men.. Så är det ju bara ett jobb. Som efter några timmar tar slut. Och då får man slåss med sig själv igen..

Idag när jag kom hem gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig ner på golvet, hade knappt hunnit ta av mig ytterkläderna, och så lekte jag med kissarna. Visst låter det bedrövligt att jag inte lekt med dem ordentligt på så länge, men mina tankar har hela tiden varit någon annanstans. Satt väl så i en halvtimma. Och det var så skönt! Mobilen låg på laddning, tystare än någonsin, och i den stunden gjorde det ingenting att den inte pep av sms. Sen lyckades jag hinna tvätta, diska, dammsuga, göra djurbestyren, slänga skräp, gå ut på en halvtimmespromenad, laga mat och äta.

Dessvärre hänger ångesten med och ikväll känns den värre än igår och det beror på att det dåliga samvetet hänger över mig. Jag är så otroligt splittrad. Ena delen av mig kämpar så hårt med att ta en timme i taget, glömma, ignorera.. Andra delen skriker att det här är fel, att det inte alls är vad jag vill.. Och därför brottas jag med viljan att ångra att jag backade bakåt och valde en ny väg.. Ny väg = nytt, obekant. Gammal väg = tryggt........ Fast båda vägar ger i princip lika mycket ångest..

Dagar blir till veckor, blir till månader..

Och plötsligt blev det höst och det känns som att snön hänger i luften..

Livet har varit galet sen jag flyttade upp hit. Troligtvis lite för galet.

Typiskt för mig är att jag tutar och kör utan att tänka på konsekvenserna. Men, som alltid, så kommer livet slutligen ikapp och käftsmällen är given.

Där är jag nu. Mer eller mindre. Tålamodet har tagit slut. Styrkan är long gone. Jag har gjort många saker jag egentligen inte borde gjort, på sätt och vis kan man kalla det själv-misshandel. För det jag gör, det gör jag för att fly från mig själv. Jag trasslar in mig och lyckas inte trassla mig ur utan fortsätter, fortsätter, fortsätter... Och så kommer ångesten och jag vet inte vad fan jag ska ta mig till.

Jag trodde jag mådde bra i somras men jag inser nu hur fel jag hade. Jag gömde mig bara. Det går inte att gömma sig i evigheter...

Idag lyckades jag uppbåda tillräckligt med kraft för att klara av att göra något jag borde gjort för längesen... Börja sudda bort en person som skapar stora hål i min själ. Jag vet inte hur länge jag kommer lyckas stå emot viljan att ångra mitt val, förhoppningsvis så länge att jag hinner bli stark och kan klara av att inte falla tillbaka i gamla spår. Jag önskar att vi kunde vara vänner, men efter allt som varit... All ångest.. Ilska.. Alla tårar... Det är en lång väg dit. Och jag vet inte om jag är så sugen på att välja den vägen...

Mitt i all misär finns det dock änglar som sprider ljus. Gör det lättare att hitta MIN väg. För någon som varit utan riktigt goda vänner under ganska lång tid.. Att plötsligt se att det finns personer som offrar tid för att hjälpa en vän att läka... Det känns väldigt ovant.

Men fint.