Precis som jag trodde.

Citerar mig själv från i förrgår:


"Jag borde sova. Det är party imorgon..
Alkohol borde inte nyttjas av mig som läget är nu.
Men det är ju fest. En kul sådan.
Måste gå. Måste vara social. Måste komma bort från mig själv.
Tysta tankarna.
Det är så jag gör."


Med facit i hand borde jag lyssnat på mig själv när jag tänkte de raderna.
För nog blev det urspårning.
Och jag tystade tankarna. Med way too much alkohol.
2 drinkar, 2 öl.
2 flaskor vin.

Det var verkligen en kul fest och jag hade skitkul. Tills klockan blev dags-att-dra-sig-iväg.
Urflipp över en skitsak och så kom den fruktansvärda ångesten som ett brev på posten - dessvärre förstärkt av alkohol.
Och jag föll igen.

Nu är jag så trött på det här. Att ständigt dras ner i kaoset. Trött på förmaningar om vad jag ska och inte ska göra. Det spelar ingen roll vad andra säger, jag har inte förmågan att bli stärkt av råd längre.

Står ensam.
ÄR ensam.
Det är lördag idag. Jag hatar det.
Gick och jobbade några timmar, med ångesten från helvetet.
Och så fort jag slutat var jag återigen ensam.

Jag orkar inte det här. Att låtsas som att jag är okej när jag egentligen är så panikslagen att jag bara vill klösa ur mig själv från min egen kropp. Kan inte förklara det på annat sätt.

Så trött.

Hopplöst.

Det blir verkligen inte bättre.
Snarare tvärtom.

Låter känslorna stanna kvar på insidan.
De blir övermäktiga.
Tar sig ut på destruktiva sätt.

Jag har kommit så långt att jag förstår att jag behöver hjälp.
Är däremot inte redo att söka den ännu..

Sitter med ångest. Över allt och ingenting.
Ingen aning om vad som utlöste den. Trötthet?
Jag borde sova. Det är party imorgon..
Alkohol borde inte nyttjas av mig som läget är nu.
Men det är ju fest. En kul sådan.
Måste gå. Måste vara social. Måste komma bort från mig själv.
Tysta tankarna.
Det är så jag gör.
Jag tystar tankarna. Tills det inte går längre. Och då blir det sådana här nätter.
Ångestfyllda.

Klockan är 2. Datorbatteriet är snart slut.
Dags att masa sig till sängen.
Morgondagen blir en bra dag.
Det har jag bestämt.
Och då blir det så.

PENGAR.

Jag har en hatkärlek till dessa siffror. För pengar är faktiskt inget mer än en djävla massa siffror.Älskar när de finns. Hatar när de försvinner. Känns igen?

Det är precis så det går runt, varje månad. Inga möjligheter till något sparande, förutom den extra slanten jag varje månad lägger undan till skatten. Lyckades under förra året spara ihop några slantar och det kändes för jävla skönt att se den summan öka. Men så kom det en flytt, en dubbel månadshyra och en högre hyra efter det. Det var det sparandet.

Jag behöver verkligen spara. För oväntade utgifter. Katterna. För att kunna bli av med tjock-tvn. USA resan i sommar. Men det är fysiskt omöjligt när man bor centralt, har 6 katter som kostar ett par tusen/månad och en enda inkomst. ALLT är självvalt (möjligtvis förutom den enda inkomsten) så jag ska väl egentligen inte klaga. Och jag vet att man säger att lycka inte kan köpas för pengar. MEN - lycka kan skapas med lagom medel! Det är faktiskt skillnad.

Jag kan inte säga att jag är en materiell person, jag vill bara ha det fint runt omkring mig. Behöver inte den senaste tekniken eller dyraste inredningen (har t.ex. aldrig ägt en platt-tv eller surroundljud). Snyggt, funktionellt och minimalistiskt är vad jag eftersträvar. Och med så små medel som möjligt.

Jag har precis betalat räkningar. Många. Dyra. Därav mina tankar kring ekonomi och pengar.

Varför betala räkningar mitt i natten?

Därför att jag ska iväg och handla imorgon...

Och innan dess ska alla räkningar vara betalda.

Det är min taktik det.

Men för att vara lite positiv...

...så väntar en väldigt aktiv och awesome vår/sommar.

Börjar med HC-party nästa vecka.

Påskfirande i Jönköping veckan efter.

Födelsedagsfest nästföljande vecka.

Besök av lillsyrran två veckor senare.

Umgänge/party med kollegorna veckan efter det.

Åka till Göteborg två veckor senare.

Funktionär på Peace & Love i Borlänge med lillsyrran i slutet av juni.

USA i slutet av augusti.

Så vem är jag att klaga egentligen.. :)

Det är inte riktigt som det ska...

Korten på bordet - innerst inne mår jag inget vidare.

Det finns egentligen ingen anledning till att inte må bra eftersom jag för första gången i mitt vuxna liv har det precis som jag vill ha det.

Fast jobb.

Bästa arbetsplatsen.

Ett nytt hem i stan där jag kommer bli kvar.

Vänner.

Varför fortsätter jag att leta efter sätt att straffa mig själv?

Jag har funderat mycket på det.

Under hela mitt liv har det alltid varit något som inte varit bra.

Det började med mobbing.

Fortsatte med andra incidenter.

Beroenden.

Resulterade i djupa och långdragna depressioner. Medicinering. Terapi.

Ville inte leva, ville inte dö. Ville leva, ville dö. Gång på gång. År ut, år in..

Fastnade alldeles för länge i en relation som stal all min glädje och energi. Energi som aldrig kom tillbaka. Och när den relationen tillslut var avslutad så dök det hela tiden upp nya sätt att misshandla mig med. Och jag tog varenda chans jag fick för att skada min egen syn på mig själv.

Men nu finns det inget sånt omkring mig.

Därför letar jag.

Och den som söker finner.

Det här med att morgondagen är en ny dag börjar kännas lite som parodi. I min värld är alla dagar nya dagar...

Reboot over and over and over and over......