Thirty Seconds to Mars - This Is War

All I need.

Över 70 dagar har passerat..

Och jag kan fortfarande inte glömma...
Varför..
Varför måste det vara så komplicerat.
Utan att tveka, utan att blinka, skulle jag ge en ny chans... Backa bandet. Börja om...
Men det är idiotiskt, så idiotiskt att ens tänka tanken.
Kan inte styra över mig själv..
Hur lägger man någon som gjort så stort intryck bakom sig och går vidare, utan att se sig om?
Jag vänder mig om hela tiden.. Och varje gång hugger det till i hjärtat...
Ingen där.
Tänk att få hitta hem hos någon.

Ensamheten gör sig påmind..

Sen kväll i Norrköping. Uttråkad. Och när tristessen är ett faktum så slutar det alltid med att jag granskar min livssituation... Känner inte att jag hör hemma någonstans.. Inte i Jönköping, inte i Linköping, inte i Norrköping. Så... Var är det tänkt att jag ska vara? Här har jag jobb, arbetskamrater, vänner. I Linköping alla minnen, några få vänner. I Jönköping familj, släkt och några vänner. I Göteborg syrran. Ingenstans hör jag hemma. Jag saknar staden Linköping, jag saknar mamma, jag saknar pappa och jag saknar min syster. Åh, vad jag önskar att möjligheten att träffa henne oftare fanns. Blir låg av att inte längre ha en nära kontakt till familjen. Men jag vill heller inte flytta tillbaka.. Förstår ni dilemmat? Frustrerande så in i helvete.

Det blev ingen träning

Istället blev det en helvetes massa shopping.. Jag har för första gången handlat på Nordik. Huuuja...
Tretusen kr senare var plånboken sådär road. Men den medger att det blev mycket för pengarna.

Hallen kommer utan tvekan vara det ställe jag lyckas få till inredningen precis som jag vill ha det. Varför är det inte så med alla rum...?
För att man oftast har få möbler där? Don't know.

Mitt i allt uppackande lyckades jag ikväll knäcka två tår så nu haltar jag mig fram. Mindre trevlig avslutning på en annars helt underbar dag.

Lite energipåfyllning, en film, lite läsning och sen bums i säng. Börjar sent imorgon så då får man vara uppe länge.
Och efter en arbetsdag är jag återigen ledig. Hela helgen t.o.m.
Och vad jag ska hitta på...
Det vete tusan.



Shopping?

Morgondagens agenda

En ledig dag! Nästan...

Personalmöte 8-10.
Träning.

Och sen det bästa.....
Shoppa inredning och få ordning på lyan.

Over and out.

Trött

Jag trivs i min lägenhet. Trivs med själva planlösningen, läget, närheten till jobbet.
Om det inte vore för att bostadsbolaget är helt jävla sinnessjukt inkompetenta.
Och såklart, grannarna.

Väntar på ett låsbyte eftersom det saknades en nyckel när jag flyttade in. Har påtalat detta flera gånger men tror ni att någon hör av sig? Nej. Det känns ju tryggt att bo i en lägenhet med nycklar på vift! Bad att få badrumsdörren utbytt för jag står fan inte ut med att ha ett jävla fönster på den. PRAKTISKT NÄR MAN HAR GÄSTER???? Sliten är den dessutom. Här har man äntligen fått iordning på tapeterna men så drar dörrhelvetet ner hela standarden. Har jag fått svar på mitt önskemål? Trots att de varit här och åtgärdat läckage? Nej........... Bad också om ett lock till kompostbehållaren, för jo man ska ju vara så duktig och källsortera... Fick jag det? Nehe, inte det heller. Och mina köksluckor som de målade om... Kunde jag inte åtminstone få nya handtag? NEJ, samma sunkiga plastknoppar fästes fast igen. Och grannarna har fina handtag i aluminium. Orättvist? JA. Och dessutom, DESSUTOM, luktar det återigen avlopp i badrummet. Vad kan det vara, två veckor sedan de fixade till det?

ALLTSÅ vad ÄR det här för jävla skit!!!

Som om jag inte har NOG med annat att tänka på. T.ex. städ. Städ, städ, städ. Dammsuga varje dag för att inte få psykbryt. (jag vet - självvalt, but still!) Borsta bort en herrans massa hår från bråkiga klös&bitmonster. En daglig syssla som tar dryga timmen. Två moment, en timma. Sen har man ju allt det andra också. Och just det, jag jobbar ju med. Och bor ensam. Så att få hjälp kan man ju bara drömma om... Och så är det ju all övrig städning (och tro mig, jag städar många timmar/vecka. sisådär 10 timmar allt som allt), tvätta (och torktumla, torktumla... de där katthåren ni vet...), diska (gud - vad jag saknar min diskmaskin), laga mat. Träna! När, när, NÄR finns det tid för att LEVA? Att börja skriva igen? Sätta sig ner vid pianot? Läsa? Åka iväg på små utflykter?

Sen är min lägenhet långtifrån klar. Inredningsmässigt ser det helt bedrövligt ut, saknas gardiner, lampor... Min garderob. Herregud. Mamma slängde in allt när jag flyttade in och sedan dess har jag inte rört det. Fullkomligt kaos i skåpen. Likaså i köksskåpen. Och soffan som jag fick... Har redan blivit utsatt för katternas terror. Och spisen, gode gud, vad svår den är att hålla ren. Åh..... Somebody help me before I go insane... I-LANDSPROBLEM................

Och så är jag så fasansfullt trött eftersom grannarna är igång konstant. Inatt vaknade jag vid 4, 4:30 av att jag hörde röster (gapskrik) på 100 meters avstånd. Jodå, av alla trappuppgångar så var det min de skulle till... Det väsnas och spelas så sjukt hög musik (jag är tålig för jag spelar själv hög musik) men basen.....! Är det inte grannen rakt över så är det skitungen längre upp.. Och är det inte skitungen så är det min andra granne fast i trappuppgången intill. Mina katter MORRAR åt dem. Och det har de aldrig gjort förr. Det säger väl det mesta.. Åh, vill kunna sova..


MEN

Jag har ett jobb.. Och fina människor i min närhet. Och jag har faktiskt hälsan.. Så vem är jag att klaga... Egentligen...
Men jag känner mig fortfarande ensam. Och det är jobbigt att så många bor så långt bort.

Peace & Love 2011

Jag är verkligen ingen festival-människa, no way. Är alldeles för bekväm av mig.

MEN - det råkar vara så att Thirty seconds to mars enda spelning i Sverige är på just en sådan...

What to do, what to do..