Tack för att ni står vid min sida och stöttar upp när jag är på väg att falla. Tack för att ni inte dömer mig utan låter mig vara precis som jag är, även om det innebär att jag går undan och blir ofokuserad när ångesten sköljer över mig. Tack för att ni lyssnar, tänker och kommer med konkreta förslag till hur jag ska jobba för att hitta tillbaka till mitt rätta jag. Tack för att ni drar med mig ut på saker så jag slipper sitta ensam med tankarna.
Ni är mina hjältar och ni vet vilka ni är.
Ikväll vill jag inte gå och lägga mig. Jag vill inte att det ska bli en ny dag och jag vill inte gå till jobbet.. De som känner mig vet att det inte är ofta jag känner så.
Jag slits mellan mina två viljor. Jag undrar vilken av dem som kommer segra.
Men för att komma med något annat än ångestfyllda grubblerier... Så fick jag veta snyggbyggarns namn och ålder idag. Det var min vän som på ett finurligt sätt tog reda på det, skrev det på en lapp och gav till mig. Så näe, det är inte jag som lekt desperat detektiv. Jag är inte stalker-typen. Fast jag tyckte det var mycket trevligt.. :) Men av någon anledning känns det inte lika intressant längre nu när han inte är så hemlig. Eller så är det bara mina hjärnspöken som dämpar mina tonårsfasoner. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar