Ångest hit, ångest dit.

Vaknade imorse trött, nedstämd och med en tryckande ångest. Gick till badrummet med vacklande steg och försökte komma igång med dagen.. Men det var snudd på omöjligt. Blev yr, mådde illa och fick huvudvärk. Efter ett tag kom den välbekanta svimkänslan. Var bara att sätta sig ner och andas. Och andas igen. Som tur var kom jag slutligen på fötter och kunde ta mig iväg till jobbet.

Så länge jag är på jobbet kan jag ändå fungera ganska normalt, det finns annat att tänka på och framförallt så finns det folk omkring. (och så finns det ju en snyggbyggare som gör vardagen något finare...) Det går liksom inte att ligga i en hög på golvet och gråta ögonen ur sig då.. Men.. Så är det ju bara ett jobb. Som efter några timmar tar slut. Och då får man slåss med sig själv igen..

Idag när jag kom hem gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig ner på golvet, hade knappt hunnit ta av mig ytterkläderna, och så lekte jag med kissarna. Visst låter det bedrövligt att jag inte lekt med dem ordentligt på så länge, men mina tankar har hela tiden varit någon annanstans. Satt väl så i en halvtimma. Och det var så skönt! Mobilen låg på laddning, tystare än någonsin, och i den stunden gjorde det ingenting att den inte pep av sms. Sen lyckades jag hinna tvätta, diska, dammsuga, göra djurbestyren, slänga skräp, gå ut på en halvtimmespromenad, laga mat och äta.

Dessvärre hänger ångesten med och ikväll känns den värre än igår och det beror på att det dåliga samvetet hänger över mig. Jag är så otroligt splittrad. Ena delen av mig kämpar så hårt med att ta en timme i taget, glömma, ignorera.. Andra delen skriker att det här är fel, att det inte alls är vad jag vill.. Och därför brottas jag med viljan att ångra att jag backade bakåt och valde en ny väg.. Ny väg = nytt, obekant. Gammal väg = tryggt........ Fast båda vägar ger i princip lika mycket ångest..