Dagar blir till veckor, blir till månader..

Och plötsligt blev det höst och det känns som att snön hänger i luften..

Livet har varit galet sen jag flyttade upp hit. Troligtvis lite för galet.

Typiskt för mig är att jag tutar och kör utan att tänka på konsekvenserna. Men, som alltid, så kommer livet slutligen ikapp och käftsmällen är given.

Där är jag nu. Mer eller mindre. Tålamodet har tagit slut. Styrkan är long gone. Jag har gjort många saker jag egentligen inte borde gjort, på sätt och vis kan man kalla det själv-misshandel. För det jag gör, det gör jag för att fly från mig själv. Jag trasslar in mig och lyckas inte trassla mig ur utan fortsätter, fortsätter, fortsätter... Och så kommer ångesten och jag vet inte vad fan jag ska ta mig till.

Jag trodde jag mådde bra i somras men jag inser nu hur fel jag hade. Jag gömde mig bara. Det går inte att gömma sig i evigheter...

Idag lyckades jag uppbåda tillräckligt med kraft för att klara av att göra något jag borde gjort för längesen... Börja sudda bort en person som skapar stora hål i min själ. Jag vet inte hur länge jag kommer lyckas stå emot viljan att ångra mitt val, förhoppningsvis så länge att jag hinner bli stark och kan klara av att inte falla tillbaka i gamla spår. Jag önskar att vi kunde vara vänner, men efter allt som varit... All ångest.. Ilska.. Alla tårar... Det är en lång väg dit. Och jag vet inte om jag är så sugen på att välja den vägen...

Mitt i all misär finns det dock änglar som sprider ljus. Gör det lättare att hitta MIN väg. För någon som varit utan riktigt goda vänner under ganska lång tid.. Att plötsligt se att det finns personer som offrar tid för att hjälpa en vän att läka... Det känns väldigt ovant.

Men fint.