Trött

Jag trivs i min lägenhet. Trivs med själva planlösningen, läget, närheten till jobbet.
Om det inte vore för att bostadsbolaget är helt jävla sinnessjukt inkompetenta.
Och såklart, grannarna.

Väntar på ett låsbyte eftersom det saknades en nyckel när jag flyttade in. Har påtalat detta flera gånger men tror ni att någon hör av sig? Nej. Det känns ju tryggt att bo i en lägenhet med nycklar på vift! Bad att få badrumsdörren utbytt för jag står fan inte ut med att ha ett jävla fönster på den. PRAKTISKT NÄR MAN HAR GÄSTER???? Sliten är den dessutom. Här har man äntligen fått iordning på tapeterna men så drar dörrhelvetet ner hela standarden. Har jag fått svar på mitt önskemål? Trots att de varit här och åtgärdat läckage? Nej........... Bad också om ett lock till kompostbehållaren, för jo man ska ju vara så duktig och källsortera... Fick jag det? Nehe, inte det heller. Och mina köksluckor som de målade om... Kunde jag inte åtminstone få nya handtag? NEJ, samma sunkiga plastknoppar fästes fast igen. Och grannarna har fina handtag i aluminium. Orättvist? JA. Och dessutom, DESSUTOM, luktar det återigen avlopp i badrummet. Vad kan det vara, två veckor sedan de fixade till det?

ALLTSÅ vad ÄR det här för jävla skit!!!

Som om jag inte har NOG med annat att tänka på. T.ex. städ. Städ, städ, städ. Dammsuga varje dag för att inte få psykbryt. (jag vet - självvalt, but still!) Borsta bort en herrans massa hår från bråkiga klös&bitmonster. En daglig syssla som tar dryga timmen. Två moment, en timma. Sen har man ju allt det andra också. Och just det, jag jobbar ju med. Och bor ensam. Så att få hjälp kan man ju bara drömma om... Och så är det ju all övrig städning (och tro mig, jag städar många timmar/vecka. sisådär 10 timmar allt som allt), tvätta (och torktumla, torktumla... de där katthåren ni vet...), diska (gud - vad jag saknar min diskmaskin), laga mat. Träna! När, när, NÄR finns det tid för att LEVA? Att börja skriva igen? Sätta sig ner vid pianot? Läsa? Åka iväg på små utflykter?

Sen är min lägenhet långtifrån klar. Inredningsmässigt ser det helt bedrövligt ut, saknas gardiner, lampor... Min garderob. Herregud. Mamma slängde in allt när jag flyttade in och sedan dess har jag inte rört det. Fullkomligt kaos i skåpen. Likaså i köksskåpen. Och soffan som jag fick... Har redan blivit utsatt för katternas terror. Och spisen, gode gud, vad svår den är att hålla ren. Åh..... Somebody help me before I go insane... I-LANDSPROBLEM................

Och så är jag så fasansfullt trött eftersom grannarna är igång konstant. Inatt vaknade jag vid 4, 4:30 av att jag hörde röster (gapskrik) på 100 meters avstånd. Jodå, av alla trappuppgångar så var det min de skulle till... Det väsnas och spelas så sjukt hög musik (jag är tålig för jag spelar själv hög musik) men basen.....! Är det inte grannen rakt över så är det skitungen längre upp.. Och är det inte skitungen så är det min andra granne fast i trappuppgången intill. Mina katter MORRAR åt dem. Och det har de aldrig gjort förr. Det säger väl det mesta.. Åh, vill kunna sova..


MEN

Jag har ett jobb.. Och fina människor i min närhet. Och jag har faktiskt hälsan.. Så vem är jag att klaga... Egentligen...
Men jag känner mig fortfarande ensam. Och det är jobbigt att så många bor så långt bort.